Tack för responsen!

Jag funderade väldigt länge på om jag skulle skriva det här inlägget. Men gjorde det efter att jag pratat med Simon. Han blev både rörd och glad.

Det känns lite si och så när man tittar på och inte känner att man kan göra nåt åt hans situation. Men det är ganska många som läser här och kanske det var ett par stycken som blev påminda som ännu ej registrerat sig? För egen del så tog det många år innan jag kom mig för. Ni minns de där donationskorten man fick för typ tio år sedan? Staten missade mig! Jag blev väl lite putt och iddes inte påtala det. Sen när de började göra reklam för livsviktigt.se så tog det ett tag tills jag äntligen besökte sidan och skrev in mig. Efter det lärde jag känna Simon och det blev plötsligt verkligt vad viktigt det är att så många människor som möjligt är beredda att donera sina organ.

Tack för den respons jag fick på inlägget!