lördag, september 23, 2006

Eländet

Jag vill förklara en sak. Det är liksom ett litet sketet rum. Men arbetet vill aldrig ta slut. Jag har kanske inte varit så effektiv. Många kvällar har jag inget gjort. Det har varit fint väder när jag skulle jobbat och så har jag varit ute i stället. Sen har vi haft besök, vi har rest bort och jag har jobbat med mitt förvärv en massa.

Jag ser bland mina bilder att jag städade ur rummet den 25:e juli... och jag skulle ha varit klar på en vecka om jag hade struntat i underlagsarbetet och bara börjat måla över tapeten. Men. Tapeten var lite bubblig så jag tyckte det skulle bli ordentligt gjort. Jag började riva. Och riva. Och riva. Tapetlagrena ville aldrig ta slut. Till sist bestämde jag mig ändå för att det fick vara nog. Då hade jag kommit till murstocken på en vägg och på samma vägg hade jag även kommit ner till en väldigt fnasig spånskiva. På två väggar hade jag kommit nästan till sista tapetlagret, det satt som berget så jag nöjde mig så. På en vägg hade jag inte behövt riva så mycket, bara precis i tapetkanterna och uppe i taket, så den väggen fick vara ganska intakt.

Jag började spackla de värsta kanterna och så slipade jag hela väggen, spacklade igen och slipade. Jag ville slippa bredspackla hela väggen. Min erfarenhet av det är att tapeten börjar släppa och man får börja om att riva tapet. Så vi åkte och köpte något som heter Problemlösaren. Det är en slags pappersväv som ska göra väggen slät. Det är möjligt att det var onödigt det där momentet med att spackla och slipa de värsta kanterna för Problemlösaren gjorde en väldigt fin och slät yta.

Men. På väggen där jag knappt rivit tapeter började det översta tapetlagret släppa under Problemlösaren. Jag fick skära upp Problemlösaren och pilla bort den lösa tapeten och limma fast igen. Limmet jag använt till Problemlösaren var antingen för dåligt, eller så hade jag använt för lite eller så borde jag ha tvättat väggen, för det blev bubbligt på fler ställen. Skära upp, limma under, lappa ihop.

Väggen kändes okej och jag började måla första varvet. O nej o NEJ. Väggen bubblar sig. Hoppet fanns att det skulle dra ihop sig när det torkade. Men icke. Efter första varvet målarfärg har jag fått skära upp och klistra igen ett tjugotal bubblor. Och de bubblor man inte ser i glödlampans sken på kvällen, de ser man i dagsljus dagen efter. Idag tänkte jag nämligen börja måla andra varvet och så upptäcker jag ännu fler bubblor. Så det blir inget målat idag. Nu torkar limmet. Och jag undrar om jag borde spackla och slipa alla nya jack i väggen.

Konstaterar: Problemlösaren löste inte mina problem. Den skapade många nya problem för mig.

Snälla, ge mig lite tröst. Har ni varit med om nåt renoveringsarbete som aldrig vill ta slut?

I eftermiddag åker vi till våra kompisar och hjälper dem med deras trädgård. Belöningen blir en fest ikväll! Ha en härlig lördag!

5 kommentarer:

BOKJUNTAN sa...

Hej Linda...

Jag vill bara skriva en liten hälsning till dig och berätta att jag tack vare din blogg lagt stenplattor runt mitt lilla trädgårdsland. Hade nog aldrig kommit på iden själv, men blev väldigt inspirerad av din ide..
( eller kanske var det reda så när ni flyttade in.?.).
Kram Sofia från din ex-bokjunta

Anonym sa...

Jamen visst är det roligt att renovera, sånt händer aldrig mej, varken inomhus eller i trädgården. *ironi* Hej och hå.

Jag brukar göra nåt annat till jag har hämtat lite ork att fortsätta.

Anonym sa...

Men Linda, raring, vilken jobbig vägg!!
Jo, jag tror de flesta som bor i villa känner igen sig. Mitt värsta minne var när vi renoverade köket.
När allt var utrivet, t o m golvet. Vi hade lagt en spång att gå på, det var öppet ner till trossbotten, kallt och dragit, dammit och jävligt, i slutet på november. DÅ!! bestämmer sig taket på vår blomsterveranda att börja läcka som ett såll. Det var ju inget annat att göra än att sätta köket på "vänt" och ta itu med taket, riva det gamla, som visade sig vara helt genomruttet. Upp med nya takstolar och hela middivitten. DÅ!! får jag bältros och blir sjuk som fan. Så sjuk att jag får Opium utskrivet som smärtstillande. Och mitt i allt elände går min pappa och dör!!
Den resan i renoveringsväg vill man helst glömma.
Jag menar inte alls att förringa dina bubblor, det kan vara nog så jobbigt. Jag tycker du har varit otroligt uthållig och noggrann och om jag känner dig rätt kommer den att bli slät som en barnrumpa när du är klar:) Lycka till!

Lindas trädgårdsblogg sa...

Sofia: Nämen hej! Vad kul att du läser här och vad roligt att det kunde inspirera!! Hoppas allt är bra med dig. Det är gott att se att bokjuntan lever och har sig. Perfekt med blogg så jag kan hålla ögonen på er ;-)

Desirée: Jag använder samma metod som dig tror jag. Det är därför jag aldrig blir klar *flin*

Anneli: Jag VISSTE att mina problem var löjliga! :-D
Kom ni levande ur den pärsen, klarar ni ALLT! Kom ihåg det om du får det jobbigt någon gång. Kram.

Minna sa...

Uhu, din stackare... det är inte kul med renovering vad än alla säger... för det är aldrig lätt och det går aldrig fort! Fight on!